Elin Winterstam - ADHD, själv då?

They're pushing me back for the last time, but not very far
I'll be holding onto a dear life, a life I will strart
I'll be alright with you

Hold my hand, we better fly and catch what we've been longing for
Holding back for the last time we better fly and catch what we've been longing for

Whiskey and wine, cheap thrills and movies
I'll be fine, and you'll be right there with me as well
We'll be on the brighter side of hell, the brighter side

We don't have much money, honey, but this place, this place is a home
Photographs splash the walls, special times, forever we own
SIde y side we will dream even though our city bleeeds

Clode our eyes, let's just imagine we're in paradise

Whiskey and wine, cheap thrills and movies
Strip poker by candle light, dance floor suntil the sunrise
No lights o camerea's lit up by te moonlight
Strange friends who we love and adore, we might be poor but we need nothing more
We are on the brighter side of hell

Just nu känner jag typ FML. Känns som att många människor skrattar åt mig just nu och tycker att jag är en jävla nolla pga diverse saker. Jag skäms och tycker att det är jobbigt som fan, men det finns inte så mycket att göra åt saken förutom att skylla sig själv. Jag vet att det kommer kännas bättre om nån månad eller nått. Tråkigt bara att folk är så jävla sympati lös.

Hittade en gammal blogg jag hade när jag bodde på hemmet, och gamla inlägg:

"Jag vill försvinna härifrån. Jag vill gömma mig ifrån mig själv. Men vart jag än vänder mig, när jag blundar, när jag tittar, så finns jag alltid där. Jag hatar att vara jag, jag avskyr mig. Jag vill bort nu. Jag vill inte existera här med mig själv. Jag står inte ut med mig själv mera. Jag vill skrika, slå någon, kasta sönder någonting, jag vill att nån ska se mig, krama mig, tycka om mig, säga att allt kommer bli bra och att jag duger som jag är. Kan någon lyssna och förstå? Kan någon hålla om mig och lugna ner mig? Kan någon gråta med mig och hålla mig i handen? Kan någon säga att dem förstår mig?

Jag vill skrika ut min ångest, får jag det? Får jag skrika tills jag inte har någon ork kvar? Får jag skrika tills jag stupar? Jag vill skära upp mina armar och se vad som finns innuti. Jag vill skära upp mig, så kankse ångesten försvinner, för det gör ont i magen, det gör ont i armarna, det gör ont i benen, det gör ont i hela kroppen. Min kropp skriker, mina inälvor skriker, min själ skriker. Jag vill skära sönder allting, jag vill dränka min ångest i blod, så som ångesten dränkt mig i det.

Ser någon mig? Jag är i ett mörker, jag ser ingen. Jag ser ingen förutom mig själv. Jag avskyr det jag ser. Om jag skriker, hör ni mig då? Jag har prövat, och det verkar inte så. Om jag blöder, ser ni mig då? Jag har prövat, men ingen såg. Eller alla såg, men ingen gjorde någonting.

Jag hatar att se dig gå, men jag älskar det jag ser.."

"Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag orkar inte gå i skolan, jag orkar inte gå ut, jag orkar inte knäppa kort, jag orkar inte ta kontakt med någon, jag orkar inte vara vaken. I'M AFRAID TO STAY AWAKE. Jag vill bara sova just nu, sova mig igenom livet. Jag vill inte ha det här livet. JAG VILL INTE HA DET."

Längesen nu, men jag minns hur det kändes.

Sitter och tittar på Boston Tea Party, jag har redan sett alla avsnitt 200 000 000 gånger, men jag ledsnar aldrig. Faktum är att jag tittat på nått Filip och Fredrik gjort flera gånger i veckan under två års tid nu. I vilket fall som helt så ser jag på senaste säsongen, avsnittet om krig och fred när Filip måste sy sig själv i benet.

Då kom jag helt osökt att tänka på alla gånger jag sytt i armarna. Egentligen skulle jag väl ha behövt sy bra många mer gånger än jag gjorde, men jag orkade inte åka in på akuten hela tiden. Det var ju dumt att jag inte gjorde det, för då hade jag nog inte haft lika fula ärr som jag har nu. Visserligen har dom bleknat nu på underarmarna väldigt mycket, så man tänker inte så mycket på det när jag har en tröja som täcker över armarna. Fast huden ser skrynklig ut eftersom det är så mycket ärr som står upp. De har väl bleknat en del på överarmarna med men dm syns forfarande väldigt väldigt mycket. Det värsta är att de sticker ut så väldigt mycket så mina armar ser helt knöliga ut. Tur att mina polare tycker det är mysigt att klappa på dom.

Har inga nya bilder men här är någon gammal på hur det ser ut iaf:

Hej igen, trycker in ett inlägg i brist på annat!
Har funderat lite på det där med att folk jämt ska ge igen när jag säger nått dumt och det första dom går på är mina armar. Visst jag förstår att dom tror att det är det som tar hårdast på mig. Vad jag däremot inte förstår är hur de människorna inte kan räkna ut själva att eftersom jag har haft ärren i snart 5 års tid så har jag hört alla världens jävla skämt om armar! Vilket betyder att jag har haft fem års träning på att ge svar på tal om dem.

Seriöst, jag brukar säga det att ska ni säga nått elakt eller skämta om mina armar så får ni fan ta och komma på nått som ingen annan sagt innan, annars är ni inge roliga. Jag uppskattar nya fräscha skämt och elakheter, det är alltid välkommet om ni nu känner att ni absolut måste ge igen på mig. Var gärna unik och lite finurlig! Och påriktigt, här omkring är elaka skämt om mina armar så uttjatat att ingen längre garvar åt dem. Det var roligt för ungefär fyra år sen, nu har folk tröttnat!

Därför fascineras jag alltid över att det jämt är någon stackars människa som ska slänga tillbaka en kommentar om mina armar på mig, och det är alltid roligt att se deras reaktion när de inser att det rinner av mig som vatten på en gås och när de fattar att i slutänden är det bara dom själv som är fåniga. Hehehehe ja, jag tackar er alla för att jag får skratta så gott ibland! Nu ska jag se på A Christmas Carol. Puss!

Det var vad min KP sa till mig att jag hade. Att det var lätt att veta vart man har mig, för jag har känslorna på utsidan. Är jag arg så syns eller hörs det på mig, är jag ledsen så gråter jag, är jag glad så skrattar jag oavsett vem som ser på, oftast.

Jag antar att det är en bra egenskap, men det är inte alltid så jävla lätt. Ännu mindre kul, eftersom det betyder att jag är ganska sårbar. Jag önskar ibland att jag bara kunde hålla masken och ha känslorna i styr, men det går inte och jag misslyckas alltid. Däremot är jag bättre på det nu än vad jag var förut, för då brast det direkt.

Jag önskar att jag bara kunde vara iskall, bara skita i, men det tycks vara omöjligt. Det är jobbigt nu igen, saker inte som jag trott de varit och jag önskar bara att vara som alla andra..

Måste verkligen ta tag i att få bort dom snart. Får ta tag i morsan och tvinga henne att sätta sig ner med mig och gå igenom försäkringar osv. Min psykolog sa att det var vårdcentralen man skulle vända sig till och få ärren undersökta för att se vad dom sedan kunde göra.. I vilket fall som helst så måste någonting göras fort, för jag vill inte ha armarna såhär. Har skapat en bild av mih själv i huvet hur fantastisk jag ommer vara när jag tar bort tandställningarna, ärren och gått ner i vikt. Då får ni fan passa er.

Har degat som fan idag. Somnade 08.00 imorse, vaknade 14.30. Låg i sängen och tittade på House, cyklade till Bea, bråkade lite med henne eftersom jag var kinkig som fan pga lite sömn och av att hon alltid är så vansinnigt omogen när man dissuterar med henne. Jag sa att hon levde i en förnekelse, sen kunde jag inte hålla mig längre. Började asgarva, sa att hon var en jävla fitta, sen gick vi på Ica. Köpte nötter och Ramlösa, gick ut och gick,, pratade knulla som vanligt och Bea kommenterade en av de killar jag varit med som: "Han ligger på den bra sidan av dina knull liksom", garvade så jag bröt ihop, kom hem, såg på Lite sällskap. SÅ JÄVLA BRA. Vill att det ska bli nästa vecka nu så jag får se nästa avsnitt.

Fast just nu vill jag bara sova. Godnatt!

Jag är less på mina ärr nu. Ångrar att jag någonsin satt rakbladen i armarna. Det märkliga är att jag aldrig trodde att jag skulle ångra mig, eftersom jag inte brytt mig fram tills nu. "Det är onödigt att ångra något man redan har gjort och som man inte kan göra någonting åt" har jag alltid sagt när någon frågat mig om jag skulle vilja haft det ogjort.

Men jag ångrar mig. Jag tror ingen här runt omkring mig anar hur mycket jag ångrar mig. Jag vet vad folk tycker, och jag vet vad folk säger om mig när jag inte hör. Och nej, jag skäms inte, oftast inte iaf, det är bara det att det blir jobbigt, för jag har lagt det livet bakom mig men människor dömmer mig ändå. Jag är inte forfarande som jag var under den tiden jag mådde dåligt, jag mår bra nu, men folk tycks inte begripa det. Jag vill ta bort ärren så fort som möjligt och börja om igen.

Jag tycker inte synd om mig själv, jag bara... Ångrar mig.

Häpnas över min egen dumhet.
Riktigt besviken på mig själv.
Hatar adhdn som utesluter mitt konsekvenstänkande.
Hatar impuls styrningen.
Hatar att jag inte tänker mig för.
Hatar spriten som gör ännu mer att jag tappar uppfattningen om rätt och fel.
Hatar att jag gör fel.
Hatar att jag inte väljer rätt.
Hatar att jag inte lärt mig.
Hatar att det är psykiskt omöjligt att någonsin kunna lära sig helt.
Hatar mediciner.
Hatar att misslyckas.
Hatar att såra.
Hatar bekräftelse.
Hatar sökandet.
Hatar misstagen.
Hatar människor.
Hatar mig.