[22:09]
Jodu, sitter hemma hos Kicki och färgar håret. Jag vet inte hur det kommer bli, det kan bli katastrofalt, det kan bli kanon bra. Den som lever får se! (Bild kommer sen)
Jag läsate igenom en gammal blogg jag hade igår, och insåg att jag har blivit en totalt ointerssant människa. Jag gör ingenting om dagarna längre, eller ja, ingenting som är värt att berätta. Jag går i skolan, vilket är fruktansvärt händelselöst eftersom skolan är som en kyrkogård, lika jävla död. Jag antar att eftersom jag inte har 8 piercingar i facet längre, inte halvrakad skalle, inte knallrött hår, inte skär mig och inte bor på hem längre är jag nu en i normen, bortsätt från mina ärr. Faktum är att jag trivs med det, eftersom jag oftast inte fick så jävla roliga kommentarer slängda efter mig vart jag än gick.
Men jag saknar kreaktiviteten jag hade. När jag klev upp fem på morgonen och tog bilder, eftersom det var bäst ljus då. När jag tog en lång promenad med kameran eller när jag sminkade mig till någonting wicked och knäppte bilder på det. Jag saknar förmodligen det för att det var min terapi och jag känner att jag skulle behöva den igen.
Men jag har inte samma gnista längre. Jag skiter inte i alla och ger dom fingret nuförtiden. Jag tycker inte det är kul att reta gallfeber på folk med att öppet visa dom sår och kleta blod i ansiktet och gå ut. Jag är inte samma rebell längre och "I dont give a fuck-Elin" är härmed dödsförklarad.
Jag läsate igenom en gammal blogg jag hade igår, och insåg att jag har blivit en totalt ointerssant människa. Jag gör ingenting om dagarna längre, eller ja, ingenting som är värt att berätta. Jag går i skolan, vilket är fruktansvärt händelselöst eftersom skolan är som en kyrkogård, lika jävla död. Jag antar att eftersom jag inte har 8 piercingar i facet längre, inte halvrakad skalle, inte knallrött hår, inte skär mig och inte bor på hem längre är jag nu en i normen, bortsätt från mina ärr. Faktum är att jag trivs med det, eftersom jag oftast inte fick så jävla roliga kommentarer slängda efter mig vart jag än gick.
Men jag saknar kreaktiviteten jag hade. När jag klev upp fem på morgonen och tog bilder, eftersom det var bäst ljus då. När jag tog en lång promenad med kameran eller när jag sminkade mig till någonting wicked och knäppte bilder på det. Jag saknar förmodligen det för att det var min terapi och jag känner att jag skulle behöva den igen.
Men jag har inte samma gnista längre. Jag skiter inte i alla och ger dom fingret nuförtiden. Jag tycker inte det är kul att reta gallfeber på folk med att öppet visa dom sår och kleta blod i ansiktet och gå ut. Jag är inte samma rebell längre och "I dont give a fuck-Elin" är härmed dödsförklarad.
Kommentarer
Trackback
