Elin Winterstam - ADHD, själv då?

Jag har aldrig varit räddare i livet, inte Forsmark heller för den delen. Vi satt på Beas altan och skulle precis gå hem efter att ha sett en Wallander. Bea pekar upp i taket och säger: "-Vafan är det där?". Jag och Forsmark tittade upp i taket och i nästa sekund skrek vi: "-EN MAL!" och kastade oss så långt ifrån den vi bara kunde på altanen. Jag slet tag i Forsmarks arm och satte naglarna i han i ren jävla panik medans vi kastade oss bakom soffan, eftersom att det lilla äcklet bytte riktning. Efter att vi hållt på så ungefär fyra gånger, kastade vi oss hyperventilerande åt varsit håll, Forsmark in genom dörren och jag ut i spöregnet. Jag upprepade till Bea flera gånger medans jag gick fram och tillbaka flaxandes med armarna att jag var säker på att dom inte trivdes i regnet. Tillslut kastade jag mig igenom hela altanen in genom dörren och då fick Beas hund panik och började tokskälla. Sen satt jag och Forsmark i varsin stol paralyserade av skräck och kallsvettades. Det slutade med att Susanna fick köra hem oss. Fy fan, det är det fetaste äckligaste flaxande jag någonsin sett, jag tror jag måste kräkas.